Author Topic: Bevis för Tawassul - motbevisar påståendet från ibn Taymiyyah och wahhabiyyah  (Read 2894 times)

IslamSweden

  • Moderator
  • phpBB Alsunna Pioneer
  • *****
  • Posts: 129
  • Dios es uno y Jesús es el profeta de Dios
    • Email
Tawassol – uppfylla behov
Al-Mo^jam al-Kabir och al-Mo^jam as-Saghir, imam at-Tabaranijj återberättade ett uttalande (hadith), som profeten gjort, från linjen av ^Othman Ibn Honajf, som var tillsammans med profeten när en blind man vände sig till profeten Mohammad sallallaho alajhi wa sallam.

Den blinde mannen vände sig till profeten genom att säga: ”Åh, Allahs sändebud, be Allah att bota mig från min blindhet.” Profeten svarade genom att säga: ”Om du önskar så ska du ha tålamod med din blindhet och om du önskar, så ber jag Allah att befria dig från din blindhet.” Den blinde mannen sade till profeten: ”Min förlorade syn är en stor svårighet för mig och jag har ingen nära mig som kan visa mig vägen.

Vid det ögonblicket, beordrade profeten den blinde mannen att gå till en plats och där man kan göra tvagning (wodo´), göra tvagningen, be två bönecyklar (rak^ah) avluta bönen genom att säga as-salamo ^alajkom och sedan uttala följande:
اللّهم إني أسألك وأتوجّه إليك بنبيك محمد نبي الرحمة، يا محمد إني أتوجه بك إلى ربي في حاجتي لتقضى لي

Det betyder: ”Å, Allah, jag ber Dig och jag riktar min vädjan till dig, genom vår profet Mohammad, må Allah upphöja hans rang, nådens profet. Å, Mohammad, jag riktar mitt behov till Allah, genom dig, så att mitt behov (här nämner man sitt specifika behov) uppfylls.

Den blinde mannen gick och gjorde det som profeten hade sagt åt honom att göra. Strax därefter återvände han till profetens sammankomst och han var botad från sin blindhet. Sen, efter profetens död och under ^Othman ibn ^Affans kalifat, kom en man till ^Othman ibn Honajf med ett ärende som han behövde få uppfyllt genom kalifen, men som inte har blivit uppfyllt. ^Othman ibn Honajf sade till mannen att han skulle gå till en plats där han kunde göra tvagning (wodo´), göra tvagningen, be två bönecyklar (rak^ah) och efter att han sagt salam, säga följande ord som betyder: ”Åh Allah, jag ber Dig och jag riktar min vädjan till dig, genom vår profet Mohammad, nådens profet. Å, Mohammad, jag riktar mitt behov till Allah, genom dig, så att mitt behov (han nämnde sitt specifika behov) ska uppfyllas.

^Othman ibn Honajf sade åt honom att komma tillbaka till honom efter att han gjort det och så skulle de gå tillsammans till kalifen. Denna man gick och gjorde det som ^Othman ibn Honajf sagt åt honom att göra. Istället för att mannen gick tillbaka till ^Othman ibn Honajf, så valde han att gå själv till kalifen, vilket han också gjorde. När han nådde kalifens dörr, tog dörrvakten honom i handen och förde honom till kalifen. Kalif ^Othman Ibn ^Affan lät honom sätta sig bredvid honom på en matta och frågade honom: ”Vad är ditt behov som du vill ha hjälp med? Jag glömde allt om det fram till precis just nu.” Mannen informerade kalifen om sitt behov, vilket han uppfyllde. Kalifen sade till honom: ”När än du har ett behov, så kom till mig så ska jag uppfylla det.

Det är på grund av bönen som denna man gjorde och på grund av vädjan (do^a´) som han gjorde, där han bad Allah om att uppfylla hans behov genom profeten, som Allah gjorde så att kalifens hjärta ville hjälpa mannen med hans behov. Denna form av bön och den vädjan som man gör efteråt, vari man ber Allah att uppfylla ett behov kallas ´Salatol-Hajah`. Låt den som har ett behov, göra tvagning, be två bönecyklar och sedan säga den vädjan och in sha´Allah, så kommer ens behov att uppfyllas.

Profetens uttalande (hadith) återberättades av många lärda inom hadith. Några av de lärda inom hadith återberättade delar av profetens uttalande, som inträffade under profetens livstid och några återberättade båda delarna av hadith d.v.s. det som skedde under profetens livstid och den del som skedde efter profetens död och under vår mästare ^Othman ibn ^Affans kalifat. Imam at-Tabaranijj är en av de lärda som återberättade hela hadith, båda delarna, både den del som skedde medan profeten levde, likväl som den del som skedde efter profetens död. Efter att han hade återberättat hadith sade han: ”Denna hadith klassificeras som sahih.

Denna hadith bevisar att det är tillåtet i islam för en att fråga Allah om saker genom profeten, medan profeten levde och efter hans död. Det finns ingen skillnad i att fråga Allah om något genom profeten, må Allah upphöja hans rang, vare sig det skedde under hans livstid eller efter hans död. De lärda inom Ahlos-Sonnah wal-Jama^ah sade att det är tillåtet att göra tawassol under profetens livstid och efter hans död. Genom att veta det, kan man dra slutsatsen, att påståendet som några människor hävdar, att det inte är tillåtet att be Allah om saker, förutom genom den som lever och är närvarande, är något som är ett felaktigt påstående.

Den förste personen som gjorde detta falska uttalande var Ahmad ibn taymiyyah som levde för cirka 600 år sedan. Denna man angav felaktigt att det inte är tillåtet att be Allah om saker, förutom genom den som är levande och närvarande. Det är fel! Det stämmer inte samman med reglerna som finns i islams religion. Under Ahmad ibn taymiyyah livstid, avslog de lärda inom Ahlos-Sonnah hans argument, vilket resulterade i att hans argument inte spred under den tidsperioden. För 250 år sedan kom en man som hette Mohammad ibn ^Abdil-Wahhab som dök upp från Najd , som är en stad på den Arabiska halvön, som profeten   ogillade. Al-Bokharijj återberättade en hadith av profeten vari profeten sade:   
مِنها الفِتَنُ و الزلازلُ

Det betyder: ”Från denna plats (som kallas för Najd) bedrövelser och uppror kommer att inträffa.

Profeten förmedlade sanningen. Många bedrövelser och uppror har uppstått från det området. En av de senaste, utfördes av Mohammad ibn ^Abdil-Wahhab.  Mohammad ibn ^Abdil-Wahhab följde Ahmad ibn taymiyyah i de felaktigheter som nämnts tidigare och i andra felaktiga påståenden. Han upprepade Ahmad ibn taymiyyahs falska påstående, att det inte var tillåtet för någon att fråga Allah om saker, förutom genom den som är levande och närvarande. Denna regel har ingen som helst grund i religionen. Snarare var den regel som infördes av Ahmad ibn taymiyyah en förnyelse. Detta är ett exempel på en vilseledande förnyelse.

Deras envishet och arrogans resulteras i att wahhabijjahs ledare inom rörelsen avslår den del av hadith som hänvisar till när mannen frågade Allah om saker, genom profeten efter profetens död. De stora lärda i ahlos-Sonnah berättade för dessa människor att de lärda klassificerade hela hadith som sahih d.v.s. den del som skedde medan profeten   levde och den del som skedde efter hans död. Därför måste man avvisa ibn Tajmijahs och Mohammad ibn ^Abdil-Wahhabs falska påstående, eftersom det är tvärtemot vad de trovärdiga och pålitliga lärda inom hadith sade. Hafidh at-Tabaranijj återberättade denna hadith tillsammans med andra t.ex. hafidh al-Bajhaqijj, hafidh as-Sobkijj och hafidh al-^Ala´ijj som alla klassificerade den som sahih. Dessa lärda hafidhs  har en mycket hög status d.v.s. de har hög kunskap och har nått en hög nivå i vetenskap inom hadith. De kunniga inom islam har enhälligt överenskommet om att detta är en sahih hadith.

Wahhabijjas falska salafi rörelse är ett försök att söka stöd i sina falska uttalanden, genom att neka profetens sahih hadith. Må Allah skydda oss från vilseledning. De avvisade och förkastade det som följeslagarna ansåg var tillåtet att säga. Det är uppenbart att de inte följer en korrekt metodik. Det som är rätt är att följa profetens väg och följeslagarnas väg. Man måste följa det som profeten ordinerade och det som han förde vidare till sina följeslagare. Man ska inte följa de vilseledda människorna.

Det finns en annan hadith som bevisar giltigheten i att ahlos-Sonnah har redogjort rätt. I en annan hadith som återberättades av imam al-Bokharijj och andra som handlar om tre människor tidigare muslimsk nation, som gick in i en grotta för att söka skydd från starka regnskurar som de påträffade under sin resa. En stor klippa rullade ner från toppen av ett berg och blockerade ingången till grottan och stängde igen utgången. En av de tre männen föreslog att de skulle göra en vädjan till Allah, genom sina goda handlingar. Den förste ställde sig upp och gjorde en vädjan till Allah, genom att be Honom genom en av sina goda gärningar som han tidigare hade gjort.

Han sade: ”Åh Allah om den goda gärningen som jag gjort tidigare, gjordes i uppriktighet till Dig, så ber jag Dig att befria oss från denna katastrof som vi möter.” När han var färdig med sin vädjan, rörde sig klippan något, men den rörde sig inte tillräckligt mycket så att de kunde komma ut ur grottan. Den andre mannen ställde sig upp och bad Allah att befria dem från den olycka som drabbat dem, genom en av sina goda gärningar som han tidigare hade gjort. Återigen rörde sig klippan en liten bit till, men öppningen var fortfarande för liten för att komma igenom. Den tredje mannen gjorde detsamma som de första två och klippan rörde sig så att vägen ut ur grottan blev helt fri och männen lämnade grottan. Denna hadith är väldigt känt.

Det är bekräftat att den är klassificerad som sahih. Den återberättades av imam al-Bokharijj och andra. Det bekräftar att dessa tre människor fråga Allah om något d.v.s. att befria dem från den olycka som drabbat dem, genom sina goda handlingar. Om det är tillåtet att fråga Allah om saker, genom en människas handling, så har man företräde att fråga Allah om saker genom profeten, må Allah upphöja hans rang, eftersom de goda handlingarna skapas av Allah och den bästa skapelsen av alla är profeten. Man ska notera att de goda gärningar som dessa människor gjorde inte kategoriseras som ”levande” eller ”närvarande”, vilket ibn Taymiyyah gjorde till ett villkor. Från var fick ibn Taymiyyah detta till att vara ett villkor? Påståendet härleds till ibn Taymiyyah egna påhittade villkor och det finns ingen grund av bevis för hans påstående i religionen.

Profeten, må Allah upphöja hans rang, hans följeslagare (sahabah), deras följeslagare och följeslagarna till dessa följeslagare av följeslagarna (sahabah) är alla samstämmigt överens om att det är tillåtet att fråga Allah om saker genom profeten, må Allah upphöja hans rang, genom goda gärningar och genom de fromma muslimerna, vare sig man gör det medan de lever eller efter att de dog. Alla lärda från de fyra respekterade skolorna d.v.s. imam ash-Shafi^ijjs skola, imam Ahmad ibn Hambals skola, imam abo Hanifahs skola och imam Maliks skola delar samma åsikt gällande detta ämne.

Ibn Taymiyyah och hans följeslagare wahhabijja påstår att den som frågar Allah om någonting genom profeten må Allah upphöja hans rang, efter att han dog eller i hans frånvaro begår shirk d.v.s. att man associerar en partner med Allah. Återigen så är detta i direkt motsats med det som religionen grundas i. Hadith om den blinde mannen som nämnts tidigare, visar på att den blinde mannen lämnade profetens   sammankomst d.v.s. han gick iväg och var inte längre i profetens   närvaro när han gjorde tvagningen (wodo`), utförde bönen (salah) och gjorde vädjan (do^a´). Hur kan det klassificeras som att man associerar en partner till Allah? Om det hade klassificerats som att man associerar en partner till Allah (shirk), hade profeten må Allah upphöja hans rang, inte sagt åt den blinde mannen att göra det som profeten bad honom att göra.  Profeten har högre kunskap om religionen än ibn Taymiyyah och alla andra som är som honom. 

De lärda inom islam sade att det inte stämmer att man associerar en partner till Allah (shirk) genom att man ber Allah om något genom profeten må Allah upphöja hans rang, efter hans död eller under hans livstid. Wahhabijja påstår att de följer imam Ahmad ibn Hambals skola.  Imam Ahmad ibn Hambal och de lärda som tillhör hans skola är alla överens om att det är tillåtet att be Allah om saker genom profeten, under hans livstid och efter hans död. Även Majdod-Din, ibn Taymiyyahs farfar, som var en av de stora lärda som följde imam Ahmads skola, sade att det var tillåtet att be Allah om något genom profeten må Allah upphöja hans rang, både under hans livstid och efter hans död. Det återberättades av imam Ahmad genom en av hans bästa studenter, abo Bakr al-Marwazijj. Denne lärda sade detsamma som Ahmad ibn Hambal, att det är rekommenderat (sonnah) under torka att be Allah om regn, genom profeten. Imam Ahmad berättade om en av de stora följeslagarna till profetens följeslagare (sahabah), Safwan ibn Solajm, som var en from, ödmjuk och mycket kunnig muslim och genom att bara nämna hans namn hoppades en person att regn skulle komma, som ett tecken på Allahs nåd till människorna.

Betydelsen är om människor nämner Safwan ibn Solajms namn i deras sammankomst, så är det genom hans höga status och som en välsignelse från Allah att regn skulle börja falla. Man kan själv observera att imam Ahmad ibn Hambal var en av de som fastställde att det är rekommenderat att fråga Allah om saker genom en from muslims status och genom profeten må Allah upphöja hans rang, men ändå hävdar vissa wahhabijjas att de följer imam Ahmad samtidigt som de påstår att man associerar en partner till Allah (shirk) om man gör det efter profetens död. Imam Ahmad hade sin väg medan wahhabijja har en helt annan väg. 

Den första redogörelsen som nämndes om imam Ahmad i en bok som sammanställdes av hans son ^Abdollah, innehåller frågor och svar om imam Ahmad. Den andra redogörelsen om Safwan ibn Solajm återberättades av hafidh al-Mizzijj, hafidh al-^Ala`jj och hafidh az-Zabidijj. I ett ämne som detta d.v.s. att fråga Allah om saker genom profeten, ska man följa imam Ahmads lära och inte ibn Taymiyyahs felaktiga påstående eller hans följeslagare, wahhabijja, felaktiga påstående. De trovärdigt lärda har prisat imam Ahmad ibn Hambal. Han är den av de lärda inom hadith som återberättade flest hadith från profeten. Ingen annan lärd inom hadith är känd att ha återberättat lika många hadith som imam Ahmad gjorde. Wahhabijja lämnade imam Ahmads skola och följde sina egna inbillningar. Deras inbillningar går i motsatt riktning som reglerna i religionen.

En av de väldigt bisarra frågorna är att wahhabijja sade emot sin första ledare ibn Taymiyyah, vars texter deras efterföljande ledare Mohammad ibn ^Abdil-Wahhab avvikande lära har sitt ursprung från. Ibn Taymiyyah återberättade hadith, vari ibn ^Omar, må Allah öka hans rang, hade en sjukdom som gjorde hans ben lamt. Han sade: ”Åh Mohammad (kallar på Allahs profet)” . Hans ben blev omedelbart botad. Han återberättade denna hadith i sin bok; Al-Kalimot-Tajjib som betyder de goda orden. Ibn Taymiyyah återberättade den i ett sammanhang av att prisa vad ibn ^Omar sade. Det finns handskrivna och tryckta kopior av hans bok.

Denna hadith återberättades även av al-Bokharijj i Al-Adabol-Mofrad och av al-Jazarijj i Al-Hisnol-Hasin och i den förkortade versionen ^Oddatol-Hisnil-Hasin. Profeten Mohammad  var varken närvarande med ibn ^Omar och inte heller levande vid den tidsperiod när ibn ^Omar gjorde åkallan genom hans namn. Enligt wahhabijja och deras ledare ibn Taymiyyah är detta att associera partners till Allah (shirk). I sin bok At-Tawassol wal Wasilah, fastställde ibn Taymiyyah att det är tillåtet att göra tawassol förutom genom den som är närvarande och som är levande. Följaktligen, ibn Taymiyyah begick hädelse genom att han prisade den hädiska tawassol av ibn ^Omars av den döde och frånvarande profeten. Varför följer wahhabijja fortfarande hans lära om han (ibn Taymiyyah) begick hädelse? Är detta något annat än ren avvikelse och dubbelmoral?
« Last Edit: 08, 12 by IslamSweden »